God jul

Carl Jan Granqvist

Jag gjorde en karikatyr av Carl Jan Granqvist för att ha i min portfolie. Den blev väl inte sådär jättebra men man ser vem det är i alla fall.
Carl Jan är en fascinerande figur. Jag såg på TV när han visade upp en specialgjord ostrongaffel med tillhörande etui som han alltid bar med sig. Det var inte ostrongaffeln i sig som var intressant utan sättet han talade om den, "man vet ju aldrig när det vankas ostron". Jo, jag vet. Man tror att man bara ska ner till busshållplatsen men det ena leder till det andra och så sitter man där, med en oplanerad ostronsupé och tänker "fan, inte nu igen! nu skulle jag haft min ostrongaffel!". Hatar när det händer.
Det är nog hans till synes helt okomplicerade inställning till lyx som gör honom så populär. Folk älskar glamour och att skvätta champagne på Stureplan är inte glamouröst. Idag är den sanna lyxen att sitta på ett sörmländskt gods i en gustaviansk stol med originalfärg, äta vällagad husmanskost av naturliga råvaror och dricka ur Orreforsglas utan att behöva vara livrädd för att de ska välta och gå sönder.

De tre musketörerna

Det finns få saker som är så fräna som mustiga herrar i käcka mustascher som manligen kämpar för det som är rätt och riktigt. De tre musketörerna har aldrig gjorts rättvisa på vita duken främst på grund av att man aldrig hållit sig till originalstoryn, att man använt engelskspråkiga skådisar och kanske framförallt, utelämnat det käcka mustascherna. Man har förmodligen tänkt att dagens ungdom inte skulle tycka det är häftigt med en fransman med spetsmanschetter och vaxade mustascher. Men vad fick vi istället? Kiefer Sutherland i rollen som Porthos! Han funkar väl som Jack Bauer. Han kan säga saker som typ "give me the codes you son of a bich!" med viss tyngd, så låt honom göra sånt. Han skulle aldrig kunna ställa ifrån sig portvinsglaset och säga nåt i stil med "mon deu! släpp damen din råe sälle!" utan ironi i rösten. Men det är ju den typen av hurtig rättrådighet som storyn bygger på inte amerikansk Walker texas ranger-hårdhet.

Hippies

Lite Flower power piggar upp i vintermöskret. Hippies har varit ett av mina favoritmotiv ända sedan jag först hörde talas om fenomenet i elvaårsåldern. En gång för några år sedan när jag gick förbi ett dagis var det en unge som ropade "jävla hippie!" efter mig. Sen när var hippie ett skällsord som sexåringar använder? När jag gick i sexårsgruppen var hårdrockare typ den enda subkultur vi kände till, vilket var naturligt eftersom det kryllade av dem. Hippies finns ju knappt. Fast då kanske det är bra om barnen använder hippie som skällsord eftersom det knappt finns några som kan bli sårade.

Kväll

Klockan börjar bli mycket och ljuset slocknar i fönstren ett efter ett. Det är dags att sova, fast det vet inte katten. Han kan inte klockan. Förresten skulle han ändå inte kunna somna för han har druckit kaffe.

Alvbarbar

Jag har aldrig varit vidare förtjust i den typ av karaktärsdesign man oftast ser i fantasy. Det är alldeles för mycket bjäfs. Karaktärerna ser oftast ut som om de har köpt sina kläder hos Gudrun Sjödén och sedan tömt en Indiskabutik på allt som blänker, för att hänga på sig som accessoarer. Det är rätt svårt nog att köpa konceptet med alvprinsar som ska rädda världen, utan att alla dessutom klär sig som såna där sextioåriga kulturtanter som tycker att konsthantverk borde få en större plats i kulturen. Å andra sidan kan jag förstå varför tecknare gärna vräker på med fräcka accessoarer. Jag måste erkänna att det var rätt kul att göra detaljerna på den här gubben. Till en början i alla fall, som ni ser var jag less på skiten när jag kom till bakgrunden.

24-timmarsserie

Den andra Oktober gjorde jag en 24-timmarsserie med anledning av 24 hour comics day. Det gjordes 24-timmarsserier officiellt på fyra platser i Sverige. Mera info om evenemanget finns på 24-timmarsseriens hemsida. Reglerna för 24-timmarsserien är enkla, man gör 24 sidor på 24 timmar utan att planera något i förväg. Handlingen och karaktärerna ska kommas på på plats. Vi i Gävle gjorde så att alla som ville tilldelades en titel som nån annan kom på. Titeln jag fick var smultronstället. Jag måste dock erkänna att jag bröt mot reglerna i utförandet. Jag gjorde inte 24 sidor på 24 timmar utan 29 sidor på ungefär 20 och en halv timme. Jag hade tänkt att lägga upp serien här på bloggen men det krånglade eftersom bilderna blev så stora. Därför får bloggen får hålla till godo med en affisch jag gjorde för att informera om evenemanget och så postar jag en länk till min profil på Deviantart istället. Deviantart är ett konstforum för er som inte visste. Även där var jag tvungen att stycka upp serien i fem delar för att det skulle funka. Här är en länk till del 1. För att gå vidare till nästa del klicka på gallery i menyn visit the artist till höger och gå till del två osv. .

Se upp i backen

Snart kommer snön men det är inget ett deppa över. Gör som den här snubben istället. Visst ser han ut att ha roligt? Så kul kan man ha sekunderna innan man kör på en sten och bryter lårbenet. Så kul kan man inte ha utan snö. Hurra för snö!

Ett fruset ögonblick

Oktober 1992, Läppen, Grisen, Kenta och Moppe tjuvröker på grusplanen bakom Konsum. Hösten har kommit och livet går sin gilla gång. För att döda tristessen drar de sig än en gång till minnes sommarens Iron Maiden-konsert. De talar en stund om hur sjukt jävla megahäftigt det var. Orden tar snart slut. De skrapar med fötterna i gruset, försjunkta i kontemplation över att de nu sett allt och kan dö i frid.

Klotter

Rubba inte mina cirklar!

Det påstås att när romarna invaderade Syrakusa var Arkimedes fullt upptagen med att rita cirklar. När en romersk soldat kom och störde skrek han ”rubba inte mina cirklar!”. Soldaten som vaknat på fel sida stötte ned honom. Huruvida soldaten visste om att gubben han dödade var samtidens störste vetenskapsman eller om han trodde det bara var vanlig surgubbe med raklödder i öronen är oklart. Klart är i alla fall att Arkimedes aldrig blev klar med sina cirklar och därför inte fick chansen att streaka i triumf som han gjorde när han kom på Arkimedes princip. Det triumfstreakas på tok för lite nu för tiden. Om Steven Hawkins rullade naken genom Cern skulle ansökningarna till de naturvetenskapliga utbildningarna skjuta i höjden. Jag streakade inte när jag gjort klart de här cirklarna, men ursäktar mig med att det inte ledde till ett vetenskapligt genombrott och att det var två grader kallt ute.

Konst!

Jag ritar vanligtvis ganska traditionella cartoongubbar. Häromdan tänkte jag att jag skulle göra nåt mera konstnärligt. Såna där seriösa bilder som riktiga illustratörer gör. Det resulterade i den här bilden. Ju mer jag tittar på den desto mer äcklad blir jag av den. Den är obehaglig på nåt sätt. Jag antar att det innebär att jag lyckats, konst ska ju väcka känslor. Fast å andra sidan blir jag äcklad av Ronald Mcdonald och hans polare också. Särskilt den där lila grejen. Vad är han för nåt och vad har han med hamburgare att göra?

80-talsigister

Det är nåt visst med ligisterna i amerikanska b-filmer från 80-talet och tidiga 90-talet. Deras kombinerade punkar-hårdrockar-tysk gayklubb-look är mycket fränare än dagens ganska fantasilösa hip hop-gangsters. Dessutom har de tydlig inbördes roller. Snubben med solbrillorna är helt klart ledaren. Han fick rollen eftersom han var den enda som kunde röka en hel cigg i mungipan utan att ta i den och samtidigt undvika att börja dreggla. Tjejen är ledarens flickvän. Hon röker inte, hennes grej är att tugga tuggummi. Idag när en vuxen människa tuggar tuggumi förutsätter man att det är fluortuggummi, men inte hon inte. Hon har tryckt i sig ett helt paket hubba bubba som hon rebelliskt tuggar utan en tanke på tandtroll eller på att hon förstör aptiten inför middagen. Snubben med järnröret är den starka snubben som kan ta emot hur mycket stryk som helst. Därför måste han dödas med en brandbil, valharpun eller nåt annat på 80-talet vanligt förekommande tillhygge. Punkarens roll är att dö först. Detta eftersom han inte fyller någon funktion i gänget, annat än att han gör dem till ett gäng istället för en trio.

En liten serie

Cowboy

En cowboy som skjuter en skur av het bly mot solnedgången. Kan det bli coolare? Det var inte meningen att det skulle bli nåt av den här bilden, det var bara nåt jag kladdade ner. När jag upptäckte att den var ganska snygg så bestämde jag mig för att färglägga den. Jag hade stora planer för färgläggningen. Tyvärr blev det pannkaka av alltihop. Skit också.

Hoppa genom ringen, annars...!

Det finns inte så mycket att säga om den här bilden. Jag tycker hans blick säger tillräckligt. Jag gjorde bilden enbart för att det är kul att rita arga män i konstiga kläder.