God fortsättning

Jag målade några julkort i akryl för att jag inte hade lust att handla några julklappar. Det blev dock inte så mycket roligare än att julhandla eftersom jag varje gång jag börjar måla kommer ihåg att jag hatar att måla. Jag fattar inte riktigt poängen med att sitta och kleta med färg när man kan göra det digitalt. Då slipper man vänta på att färgen ska torka och gör man fel har man Ctrl+z. Fördelen är väl att man får sjyssta original att hänga på väggen. Sjyssta original som ser fördjävliga ut när man scannar dom. Jag har aldrig scannat färg i min scanner förut så jag blev förvånad över hur illa det blev. Att det blev skuggor på bilderna var dock väntat då det är större än min a4-scanner. I vanliga fall scannar jag i svartvitt och misshandlar originalen efter behov samt pusslar ihop dom i datorn för att få ett vettigt resultat. Den här gången orkade jag inte. Om folk kan lägga upp bilder på sin latte på sina bloggar kan väl jag lägga upp scanerstympade tomtar på min. Det är ett fritt land.

Vampyr

Jag gjorde en snappy vampyr med 50-talsfeeling. Jag fattar egentligen inte grejjen med 50-talsretro. 50-talet var ju värdelöst. På 40-talet stod världen i brand. På 60-talet gjorde ungdomarna revolt genom knark och fri kärlek. På 50-talet...käkade man hamburgare och kollade på drive in-bio. I USA vill säga. I Sverige var väl dansbanan och varmkorven fortfarande det nya svarta. Decenniet då inget hände. Populärkulturen var censurerad och trist och man hade inte fått igång ekonomin tillräckligt för att slippa äta stekt gröt under tystnad i skomakarlampans sken mörka tisdagskvällar i november. Så varför i helvete köper folk såna där fula väggklockor med Elvis på på Rusta?

Fantasy!!!

Fantasygenren är en stor paradox. Det är en genre där man göra precis vad som helst. Ändå gör nästan alla samma sak. Huvudingredienserna i ett fantasyepos oavsett medium är i allmänhet en blandning av riddare, drakar, troll, alver, orcher, hemliga skatter, magiska svärd samt en person som är utvald att göra nåt åt allt detta genom att ägna sig åt en hel del sunt friluftsliv och korvgrillning vid lägereldar. Sedan finns det naturligtvis ett urval plusmenyer till denna Tolkieninspirerade soppa. Det vanligaste är att lägga till stora mängder blod samt låta de kvinnliga karaktärernas rustningar bestå av stålstringtrosor och stål-bh och kalla det för ”vuxenfantasy”. Då förses dataspelet/filmen/boken med en varningstext om att produkten ”explores mature themes” eller nåt sånt. Frågeställningar som rör huruvida stålraffset verkligen skyddar mot armborst eller om man inte borde få röven full av rost rätt fort om man bar stålstring, anses nämligen vara alltför avancerade för att barn ska få bråka sina små hjärnor med dem. Roströven är ett vuxet tema helt enkelt. Roströven är också ett av fantasygenrens stora problem. Genren är full av saker som man måste acceptera för att kunna ta till sig historierna. Det gäller visserligen alla genrer, men i fantasy rör problemen ofta saker som för storyn är helt ovidkommande. Man frågar sig ofta saker som ”varför har hon enbart stålstring på sig mitt i vintern?” eller ”hur orkar dvärgen bära en yxa stor som en matsalsmöbel för tio?” i onödan. Det är problem som inte skulle behöva vara problem om skaparen inte varit så jävla korkad, lat, gubbsjuk eller vad det nu kan vara som ligger bakom. Mitt problem idag var att jag tycker det är kul att rita rosa gubbar med många armar. Inte särskilt originellt men roligt. Så vem vet, kanske nån på Blizzard ser bilden och ber mig göra karaktärsdesignen till nästa WoW-expansion.

Barnserie

Jag gjorde en barnserie till barnserietävlingen på seriefestivalen "I Seriernas Värld", som gick av stapeln i Malmö för ett tag sen. Det var rätt knepigt. Inte så mycket för att jag aldrig gjort serier för barn förut som för det faktum att temat för tävlingen var fabler och Frankrike. En rätt konstig kombination av teman. Tolkningen var fri så man kunde kanske fokusera på det ena temat och skippa det andra, jag vet inte. Jag kom på flera bra idéer till serier som jag fick skippa för att dom inte hade det minsta med fabler eller Frankrike att göra och tänkte att jag helt enkelt skulle strunta i det. Sen kom jag på den här kompromissen. Det är ingen fabel men innehåller i alla fall en talande katt. Och den utspelar sig delvis i Marseille, ett felstavat Marseille visserligen men dock Marseille. Så jag bestämde mig för att rita den lite snabbt. Det gick inte riktigt så snabbt som jag hade tänkt men ändå ganska snabbt. Tyvärr syns det på sina ställen att det gått snabbt men vafan... Jag är inte direkt missnöjd med serien men den blev lite av en kompromiss och kompromisser blir aldrig riktigt bra. Jag vann inte tävlingen men det var åtminstone en kul serie att göra.
Här om dan kom jag på en massa idéer på vad man skulle kunna göra med de här karaktärerna. Det har inte ett dugg med fabler eller fransoser att göra men det är rätt bra. Vi får se, det kanske kommer en uppföljare.

Clown

Jag har en hög gamla bilder med side show-tema liggande. Jag vet inte varför jag gjorde dom eller vad jag ska göra med dom. Jag hade nån dum idé om att tjäna pengar som visade sig vara dum vilket dumma idéer ofta visar sig vara. Jag antar att jag kommer att fixa till dom och slänga upp på bloggen då och då framöver. Varning för en orgie i bohemromantik alltså. Ganska dumt att hålla på och rita sånt, det känns som om Picasso uttömde clowntemat ganska grundligt för typ femtio år sen. Cirkusfolk känns som ett typiskt ungdomsmotiv. 20-åriga konststudenter på folkhögskolor målar gärna gråtande clowner medan dom dricker Castillo de Gredos och lyssnar på Velvet Underground. Andra populära motiv enligt mina fördomar är olycksbådande svarta fåglar, prostituerade i 20-talets Paris som pimplar laudanum och stirrar ut i tomheten, samt träd som blöder.
Med närmare eftertanke tror jag faktiskt att jag lyssnade på Velvet Underground när jag ritade den här. Då behöver jag bara lära mig dricka vin så kan jag skriva den stora generationsromanen om åttiotalistbohemernas vilda ungdomsuppror på twitter.
Eller nåt.

Kraftkarlen

Den makalöse kraftkarlen Karenov lyfter vikter till gryningen. Muskler imponerar på idioter och idioter betalar pengar för att bli imponerade. Alla gillar att kolla på nån som böjer stålrör med sina bara händer. Inte för att nån har nåt behov av böjda stålrör, men att veta att nån ägnar sitt liv åt att uppnå tillräcklig styrka för att kunna böja stålrör enbart för att man ska ha något att kolla på under marknadsdagarna ger en en varm känsla av utvaldhet som får ens existens att framstå som meningsfull och sammanlänkad med övriga universum. När Karenovs nummer når sitt klimax föds i alla gossars hjärtan en dröm om att också bli en kraftkarl med så tajt röv att skinkorna skallrar som kastanjetter när de fiser precis som Karenovs. En dröm som brutalt steglas av en far som bestämt att sonen ska bli ingenjör enligt principen min pappa dödade mina drömmar så det är inte mer än rätt att jag dödar grabbens och för övrigt har vi ju släkt i Grängesberg så det vore ju kanon om grabben kunde få jobb där så vi slapp bo hos moster Greta när vi hälsar på i mellandagarna för hennes hund är så jävla jobbig.
Om detta bryr sig Karenov föga. En man som kan strypa en hamnarbetare med sin bara skinkor behöver inte bry sig om så mycket överhuvudtaget faktiskt.

24-timmarserie (typ)

Jag gjorde en 24-timmarserie i helgen. Reglerna är enkla, man ska göra en serie på 24 sidor på 24 timmar och får inte planera nåt i förväg. Jag tilldelades titeln Diamantstenarna och gjorde en serie utifrån det. Jag fuskade i den bemärkelsen att jag inte gjorde den på 24 timmar utan lät otåligheten ta överhanden och blev klar på ca 14,5 timme eller nåt sånt. Här är resultatet i alla fall.

Gofika

Alla blir glada när det bjuds på gofika!

Zombie

Jag är inte särskilt förtjust i zombies. Jag gillar zombies bättre som dom var förr, när dom frammanades av onda voodoosnubbar som dansade runt i hyddor med rökmaskin och mysbelysning. Det var innan zombiesmittan introducerades. Nu för tiden är zombies bara en extrem version av vinterkräksjukan. Obehagligt förvisso, men ganska trist. Jobbar du på dagis kan du räkna med att dö först om zombieapokalypsen kommer. När jag gjorde bilden ville jag göra nåt i stil med omslagsillustrationerna till gamla gore- och dödsmetallband. Dagens hårdrocksomslag är sjukt fantasilösa. Det är bara en massa filter och texturer och skit. Kolla på omslaget till Horrified av Repulsion, så ska det se ut!(och låta också för den delen). Dock blev min bild ganska ful för jag tappade tålamodet rätt snabbt, zombies är ju trots allt ganska tråkigt.

Jazz

Svett är en underskattad del av en artists image. De flesta manliga artister svettas en hel del vid liveframträdanden medan kvinnliga artister i allmänhet gör sitt bästa för att låta bli. Jag har aldrig sett ett liveframträdande med Britney Spears där hon har blivit svettig. Antingen badar kvinnliga artister i deodorant före konserterna eller så badar de manliga artisterna bastu innan, för de svettas så gott som alltid. Det är dock viss skillnad mellan de manliga artiserna, Erik Sade nöjer sig med en klädsam blankhet och en liten svettpärla på sin höjd medan band som tex Rised Fists spelningar är en orgie i svett. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom hardcoreband brukar ta tillfället i akt att köra ett mindre Friskis och Svettispass på scen, men de kommer ändå aldrig i närheten av scensvettandets absoluta kungar: jazzgubbarna. Man borde undersöka jazzgubbarnas klimatpåverkan och eventuellt införa klimatskatt på jazz, för av svetten att döma ser de ut att under en spelning förbränna mer energi än en enplansvilla gör under ett år. Detta trots att de inte rör sig så värst mycket. De verkar snarare försätta sig i nån slags trans för att kunna utstå hettan och svettlukten. När en vanlig musiker sluter ögonen i ett solo känns det lite pinsamt, en löjlig pose av nån som försöker vara cool. Jazzgubbarna däremot lyckas verkligen se ut som om dom skiter ut ett godståg och just har upptäckt att pappret är slut.
Märk väl att jag talar om riktiga jazzgubbar nu. Såna där uråldriga gubbar från New Orleans. Jag menar inte såna där musiklärare i jeansskjorta som har ett jazzband med ett lustigt namn, typ Torsten and the Gubbs, som han tvingar alla på skolan att kolla på när de spelar i aulan för att de är för pinsamma för att få några riktiga spelningar.

Stripp

Jag har inte bloggat på två veckor. Efter att ha kört veckans outfit nästan varje fredag sen i mars hade jag ingen lust. Jag har hållit på med lite grejer som jag velat blir klar med så fort som möjligt. Idag bjussar jag istället på en av de strippar som publicerades i Pondus tidigare i somras. Det är en ganska bra introduktion till Olle som serien heter i brist på bättre namn. Huvudpersonen heter Olle och snubben med jag-döljer-dubbelhakorna-med-ett-skägg -skägget är hans sidekick Björn. De är två män i sina bästa år (oklart hur många) och för som ni ser en anspråkslös tillvaro i arbetsmarknadens och datingdjungelns utkanter.
Jag kommer kanske lägga upp lite fler strippar längre fram och kommer nog att börja med veckans outfit igen. Eller nåt annat. Vi får se vad det blir. Jag fortsätter blogga i alla fall.
Fast just nu måste jag sluta för potatisen är klar.

Twitter

Numera kan ni också följa mig på twitter som ni (förhoppningsvis) ser här till höger. Om ni inte ser några twitteruppdateringar till höger kan ni testa att uppdatera sidan. Jag har upptäckt att blogger är väldigt dåligt när det gäller gadgets så det är möjligt att det inte funkar i alla fall. Om så är fallet kan ni gå till twitter.com. Där heter jag @Elias_Olsson.

Veckans outfit: Åttaåringen Tindra

...bär en röd skaljacka och vantar ur Polarn och Pyrets eco-sortiment eftersom hennes föräldrar, mamma Karin och pappa Janne, tycker det är viktigt att barnen från tidig ålder lär sig att konsumera miljömedvetet. ”Det är viktigt att vi tar hand om vår jord och lär barn att inte konsumera i onödan” säger Karin. ”Det är inte så lätt, Tindra är en tjej som vet vad hon vill” säger Janne, ”Hon vägrar ha på sig kläder hon inte gillar och vi vill inte tvinga henne, hon är ju bara ett barn och man kan ju inte tvinga på barn kläder bara för att man själv gillar dem.”. Idag är Tindra extra grinig eftersom hon får skavsår av Conversegummistövlarna som Karin hittade på Pippilotta ”såå himla coola! Jag kunde inte låta bli att köpa dem. De passar ju henne perfekt! Man ser direkt att här är en tjej med attityd!” Denna attityd yttrar sig bland annat genom att hon vägrar äta potatis vilket blir problem i skolmatsalen, något som föräldrarna tagit upp med skolledningen. ”Varför ska hon behöva äta nåt om hon inte vill? Hur svårt kan det vara att koka spagetti istället? Det är sjukt hur barn kommer i kläm i det här byråkratiska samhället! Det är inte konstigt att barn får ätstörningar när det är så mycket krav kring det här med kost.” säger Karin. ”Och allvarligt talat, är inte potatis lite gamla fattigsverige? Idag finns det ju alternativ! Man behöver inte hålla fast vid saker bara för att man alltid har gjort det. Vi undersöker i alla fall möjligheterna att flytta henne till friskola” fyller Janne i.
Tindras mössa har hennes farmor stickat. När Tindra fick den gillade hon den inte alls, ”jag hoppas du dör!” var hennes kommentar. Farmor blev naturligtvis mycket sårad och föräldrarna löste det hela genom att ge Tindra en Hello Kitty-ryggsäck i utbyte mot att hon bar mössan. Denna deal accepterade hon först när budet höjts med en Piggelin och en klubba och är mycket nöjd, eftersom hennes föräldrar inte annars låter henne ha typiska tjejsaker som prinsessklänningar och Hello Kitty.

Demoner

Det är säkert nån som kommit på den här onelinern före mig. Det låter som nåt Arne Anka skulle kunna säga. Jag ritade den ändå, för vem kan motstå frestelsen att rita fyllon när man kan göra viktigare saker?

Veckans outfit: Motivationsföreläsaren Kia Hjort

...beskriver sin stil som moget ungdomlig. ”Fast egentligen gillar jag inte ordet ungdomlig, det betyder ju inget. Ålder kommer inifrån, om man känner sig gammal så blir man det. Man kan vara tjej och samtidigt vara sextio år och ha rynkor. Det är sån utseendefixering i samhället idag. När jag föreläser övertygar jag folk att det är okej att åldras, att alla är naturligt snygga.” säger den 42-åriga Kia och bättrar på sin foundation inför nästa framträdande inför Enskedes Kommuns ekonomiansvariga. Hennes olivgröna kavaj från Kappahl är casual men ändå chic och kompletterar hennes grå trikåklänning från H&M. ”Det är viktigt att man känner sig bekväm i kläderna, både fysiskt och psykiskt. Man får aldrig glömma att boosta sin självkänsla. Om man bara tror på sig själv och hittar sin motivation så klarar man allt. Att känna sig snygg är en del av det. Hemligheten är att tänka positivt. Om man är sjukskriven för att man har diskbråck så tjänar det inget till att ligga och deppa. Man tänker jag KAN bli frisk. Jag är VÄRD det. Det är så man kommer tillbaka till arbetslivet, genom att BESEGRA sjukdomen och se det som en utmaning.”
Accessoarer är viktigt för Kia, det är en del av hennes strategi för att få mer spontanitet i vardagen. ”När man väljer accessoarer har man ett utmärkt tillfälle att låta vänstra hjärnhalvan vila och bara vara mänsklig. Det är viktigt för välbefinnandet. Jag älskar när man får släppa loss och låta kreativiteten flöda. Då förstår jag Michelangelo. Dessutom blir det så bra feeling på platser med mycket kreativitet.” Idag har valet av accessoarer fallit på ett bälte från Väskshopen och machande armband från Ur&Penn. Skorna kommer från Dolce Gabbana och är ”sjukt sköna jag lovar! Jag skulle aldrig gå i högklackat bara för att vara snygg men dom är faktiskt jättebekväma. Dom kostade ju en del men de är ju fantastisk kvalitet och man måste ju unna sig lite ibland.”

Veckans outfit: warhammernörden Johannes

Warhammernörden Johannes stilmässiga förebilder är Morpheus och Gandalf vilket ger en intressant kombination av stilar, särskilt som han (undermedvetet) även tar efter mysfantomer som Martin Emtenäs på Mitt i naturen och Leif GW Persson. Resultatet blir en pikant hårdrockare-möter-pappaledig-trettioåring-från-Ånge-som-gillar-djur-och-natur-look. Med sin skinnrock från Punktshop, flottiga hästsvans och ”det är tanken som räknas”-skägg skulle Johannes lätt kunna tas för en hårdrockare om det inte vore för skorna. Medan hårdrockare är ett fåfängt släkte som trampar runt i Doc Martins och Converse har Johannes lyssnat till sin mammas råd om att ha ordentliga skodon. Naturkompaniet är Johannes skoaffär och han väljer det rejälaste av det rejäla. Märk väl att skorna på bilden är hans sommarskor. Vinterskorna ser ut som om ett traktordäck och en militärkänga fattat tycke för varann vilket lett till oönskade tvillingar som de fött upp på steroider varpå socialen tagit hand om dem och lämnat dem i Johannes vård.
Jämförelsen med hårdrockare är dock inte helt fel då han diggar Iron Maiden och Opeth, men hans verkliga passion ligger bortom dessa triviala metalgubbars värdlsliga gärning. I was made to love magic av Nick Drake skulle kunna vara soundtracket till Johannes liv, trots att han aldrig hört den eftersom hans bekantskapskrets, den lokala nördpopulationen, har förskonats från självutnämnda lägereldstrubadurer. Magi är nämligen Johannes livselixir sedan högstadietiden. Som trettonåring såg han Sagan om ringen på bio och sedan skulle inget någonsin bli sig likt. Han förlorade sig i sagor om drakar, troll, förtrollade svärd, riddare, dvärgar, fagra sköldmöer i stringtanga och allt som är så fantastiskt, spännande och så långt ifrån den asfalterade skolgården med primalskrikande moppegrabbar som möjligt. Sedan dess har han lajvat och åkt runt på olika medeltidsmarknader. Byxorna, som har dragkedjor mitt på benen så att man kan ta loss dem så att de blir shorts, har han köpt på Leksands medeltidsmarknad trots att han egentligen inte gillar när det säljs moderna saker vid sådana tillfällen. Johannes tillbringar mycket tid på de lokala spel och hobbybutikerna och man ser honom ofta komma älgandes med ett paket under armen och med en blick som avslöjar att han inte låter något stå i vägen mellan honom och stunden då han öppnar paketet hemma i köket. Sedd i motljus utgör han i dessa stunder en nästan lika dramatisk gestalt som Saruman, med sin fladdrande rock och sin sammanbitna min. Tills man ser skorna.

Veckans outfit: Rebellen Robin

...är noga med att ta avstånd från modeindustrin. ”Jag tycker det är sjukt att folk betalar massor av pengar för dyra märkeskläder som produceras av barnarbetare i fabriker som ger enorma utsläpp.Jag vägrar lyda sån fåfänga! Har jag hål på jeansen? So what! Liksom”, säger han och pekar på hålet på knät på de grå jeansen från Acne. Robin kallar sig politiskt radikal och visar sina åsiktergenom att bära otaliga pins med budskap som ”fuck the system” och bilder på Che Guevara, på den militärgröna parkasen från Fjällräven och på väskan. ”Vi måst stå upp mot Babylon va, vi måste visa att vi aldrig kommer vika oss liksom” säger Robin som anser sig vara kommunist vilketframstår som lite märkligt med tanke på att han bär flera anarkistiska symboler på väska. Den vältalige Robin förklarar: ”Det är Babylon va, alla som kämpar mot Babylon. Alla som står upp. Det handlar om respekt liksom, att visa motstånd mot USA-imperialismen är viktigt. Att gå emot de multinationella företagen. Jag gör det genom att bära revolutionens färg.” säger han och pekar på sina röda Converse All Star.
Robin är också väldigt stolt över sina dreads som är en viktig del av hans look. ”Samhället vill att man ska vara kortklippt och använda massa kemiska produkter för att bli accepterad. Jag vägrar, jag kommer ha dreads så länge företagen profiterar på folks idiotiska vilja att vara coola. Dom förstör naturen genom att tillfredsställa behov som människan själv har skapat, jag tänker inte vara en del av det.”säger han och tänder en cigarett och blåser ut röken genom de piercade näsborrarna. Även om Robin mest gör revolution genom att vägra tvätta håret så är han också aktiv genom att klottra slagord i busskurer och och skriver på internetforum. Hans mest spektakulära aktion genomförde han för några år sedan då han och några polare bestämde sig för att ”lära överklassen och fascisterna en läxa”. Det tog bussen ut till Rosengård där de försökte tända eld på en bil. ”Den ville inte ta eld så vi slog in rutorna och sprejade nassesvin på väggen.” Abdul, som är bilens ägare, blev väldig ledsen när han skulle åka till jobbet nästa morgon men om detta vet inte Robin något utan betraktar det hela som en ”nödvändig konfrontation”. Varför var det så viktigt? ”Det är viktigt att vi tar hand om varandra, att dom som har mycket delar med sig och att man inte ser ner på dem som har haft mindre tur i livet” svarar han. Efter denna i sammanhanget paradoxalt klarsynta betraktelse fimpar han cigaretten mot elskåpet och klottrar ett anarkist-a på en K-märkt byggnad.