Gofika

Alla blir glada när det bjuds på gofika!

Zombie

Jag är inte särskilt förtjust i zombies. Jag gillar zombies bättre som dom var förr, när dom frammanades av onda voodoosnubbar som dansade runt i hyddor med rökmaskin och mysbelysning. Det var innan zombiesmittan introducerades. Nu för tiden är zombies bara en extrem version av vinterkräksjukan. Obehagligt förvisso, men ganska trist. Jobbar du på dagis kan du räkna med att dö först om zombieapokalypsen kommer. När jag gjorde bilden ville jag göra nåt i stil med omslagsillustrationerna till gamla gore- och dödsmetallband. Dagens hårdrocksomslag är sjukt fantasilösa. Det är bara en massa filter och texturer och skit. Kolla på omslaget till Horrified av Repulsion, så ska det se ut!(och låta också för den delen). Dock blev min bild ganska ful för jag tappade tålamodet rätt snabbt, zombies är ju trots allt ganska tråkigt.

Jazz

Svett är en underskattad del av en artists image. De flesta manliga artister svettas en hel del vid liveframträdanden medan kvinnliga artister i allmänhet gör sitt bästa för att låta bli. Jag har aldrig sett ett liveframträdande med Britney Spears där hon har blivit svettig. Antingen badar kvinnliga artister i deodorant före konserterna eller så badar de manliga artisterna bastu innan, för de svettas så gott som alltid. Det är dock viss skillnad mellan de manliga artiserna, Erik Sade nöjer sig med en klädsam blankhet och en liten svettpärla på sin höjd medan band som tex Rised Fists spelningar är en orgie i svett. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom hardcoreband brukar ta tillfället i akt att köra ett mindre Friskis och Svettispass på scen, men de kommer ändå aldrig i närheten av scensvettandets absoluta kungar: jazzgubbarna. Man borde undersöka jazzgubbarnas klimatpåverkan och eventuellt införa klimatskatt på jazz, för av svetten att döma ser de ut att under en spelning förbränna mer energi än en enplansvilla gör under ett år. Detta trots att de inte rör sig så värst mycket. De verkar snarare försätta sig i nån slags trans för att kunna utstå hettan och svettlukten. När en vanlig musiker sluter ögonen i ett solo känns det lite pinsamt, en löjlig pose av nån som försöker vara cool. Jazzgubbarna däremot lyckas verkligen se ut som om dom skiter ut ett godståg och just har upptäckt att pappret är slut.
Märk väl att jag talar om riktiga jazzgubbar nu. Såna där uråldriga gubbar från New Orleans. Jag menar inte såna där musiklärare i jeansskjorta som har ett jazzband med ett lustigt namn, typ Torsten and the Gubbs, som han tvingar alla på skolan att kolla på när de spelar i aulan för att de är för pinsamma för att få några riktiga spelningar.

Stripp

Jag har inte bloggat på två veckor. Efter att ha kört veckans outfit nästan varje fredag sen i mars hade jag ingen lust. Jag har hållit på med lite grejer som jag velat blir klar med så fort som möjligt. Idag bjussar jag istället på en av de strippar som publicerades i Pondus tidigare i somras. Det är en ganska bra introduktion till Olle som serien heter i brist på bättre namn. Huvudpersonen heter Olle och snubben med jag-döljer-dubbelhakorna-med-ett-skägg -skägget är hans sidekick Björn. De är två män i sina bästa år (oklart hur många) och för som ni ser en anspråkslös tillvaro i arbetsmarknadens och datingdjungelns utkanter.
Jag kommer kanske lägga upp lite fler strippar längre fram och kommer nog att börja med veckans outfit igen. Eller nåt annat. Vi får se vad det blir. Jag fortsätter blogga i alla fall.
Fast just nu måste jag sluta för potatisen är klar.