Jag gjorde en teckning av två hockeyspelare inspirerad av den här låten av Warren Zevon.
Warren Zevon är väl mest känd för plattan The Wind från 2003. Jag fick upp ögonen för honom när hans låt Keep Me in Your Heart från den plattan var med i ett avsnitt av Californication. Låten är också med i den där Adam Sandler-filmen där Sandler spelar en döende komiker. Hit Somebody! har väl inte rönt samma framgångar direkt, men när man tänker en smula så är den nästan finare än Keep Me in Your Heart. Warren Zevons liv påminner ganska mycket om den stackars hockeyspelaren Buddys. Zevon var en stor talang som aldrig riktigt fick det där stora genomslaget. Han hade visserligen en hit på 80-talet men jämfört med sina kollegor (han jobbade bland annat ihop med Bob Dylan, Niel Young och R.E.M) så är en hit inte så mycket. ”The fast ones get paid, they shoot and they score. Protect them buddy, thats what you´re here for.” Denna textrad sammanfattar nog studiomusikerns villkor i hockeytermer, ganska väl. Men stackars Buddy får iallafall göra ett mål i slutminuten i sin sista match och det sista han ser innan den finske hockeybusen tar ner honom är det himmelska röda ljuset(det är den röda lampan som tänds bakom mål när det blir mål i NHL som åsyftas). Om nu låten kan ses som en allegori för Zevons kämpiga musikkarriär så är slutet på låten nästan kusligt profetiskt. Hit somebody! är med på plattan My Ride's Here från 2002. I september det året (efter att skivan kommit ut) fick Zevon veta att han hade en obotlig typ av lungcancer. Under följande år skrev han skivan The Wind och dog en dryg vecka efter släppet. Skivan blev en hit och belönades med två grammisar. ”On hes final season on his final night” kan man säga att Warren, precis som sin antihjälte Buddy, slutligen gjorde mål. Jag misstänker att Keep Me in Your Heart redan nu är en klassiker på begravningar med sitt budskap om att minnas de döda. Men kanske ska man inte glömma Hit Somebody!´s budskap om livet, att det inte är över förrän den feta damen sjungit. I och med detta argumenterar jag för att liemannens roll som våran visuella representation av döden, övertas av Bianca Castafiore.
